Animerade känslor och surrealistisk musikalitet

Med avstamp i musiken har Rosto blivit en av vår tids mest fascinerande animatörer, hans referensbibliotek är stort men ändå liknar hans säregna kortfilmer ingenting annat. Med en surrealistisk, brutal och svindlande vacker estetik tar Rosto nu ett första kliv mot långfilmen.

Årets animatör i fokus kallar sig för Rosto. Under sin karriär har han skapat omkring 80 animerade kortfilmsminuter, men tillsammans visar de en större bredd än vad många åstadkommer under en livstid. I ena stunden påminner hans stil om beatnikfantasier, i nästa om drömska sagovärldar, och själv har han svårt att sätta etikett på den.

– Jag skulle beskriva mitt arbetssätt som intuitivt snarare än intellektuellt. Jag tror att varje människa har förmågan att uttrycka sig kreativt på ett helt unikt vis, ungefär som en människas fingeravtryck. Fingeravtrycket består inte bara av filmer jag sett eller regissörer jag inspirerats av, utan lika mycket om mat jag smakat eller människor jag mött, förklarar Rosto.

Även om hans medarbetare på studion är med om att forma hans filmer är Rostos uttryck i hög grad en enmansshow. Som filmskapare skriver, regisserar och tonsätter han varje film han producerar.

– För mig är musiken alla konstarters moder, jag ser på konsten som en själs försök att kommunicera med andra själar och det är genom musiken som den här kommunikationen är mest direkt. Mitt mål är att skapa filmer som verkar på samma våglängd, jag försöker hitta musikens struktur och komma på ett sätt att applicera den på filmen. Om du tänker på det är ju biografen den optimala platsen, så oerhört potent för just den typen av spirituella upplevelser där du tillåts tro på det som sker framför dig och obehindrat uppgå i mediet, utan att någonting omkring stör. När vi har de här möjligheterna, varför fortsätter vi att göra filmer som bara drivs framåt genom sitt manus?

Förhållandet till musiken löper som ett ledmotiv genom hela hans produktion, både i den återkommande berättelsen om rockbandet Thee Wreckers i No Place Like Home, Lonely Bones och Splintertime men det märks också i musikaliteten i The Monster of Nix – ett förhållningssätt som lär följa med när Rosto tar klivet över till långfilm.

– Anledningarna till att jag inte gjort långfilm tidigare är rent praktiska, under de här åren då jag arbetat med mina kortfilmer har jag utvecklats från att vara en ung filmare till att bli en vuxen och mogen regissör. Jag har försökt utforska och lära mig, men verkligheten har inte tillåtit mig att göra långfilm förrän nu. Risken med att göra långfilm är att hela processen växer sig enorm både vad gäller tid och pengar, hittills har mina filmer varit singer-songwriter-produktioner, om mina filmer växer till ett stort orkesterstycke måste jag hitta ett sätt att behålla kontrollen, vara dirigenten för orkestern.

Olle Agebro

Master Class: Rosto

Haga 1 // Onsdag 3 februari kl 13:30

ALLA FILMER I SEKTIONEN ANIMANI

monsterofnix_still02.jpg
splintertime_1.jpg
lonely-bones.jpg