Debattartikel: I skuggan av midnattssolen

Samiska filmare har tröttnat på kulturimperialistiska filmproduktioner och stereotypa idealiseringar av samer. Anne Lajla Utsi, ordförande för International Sámi Film Institute, kräver tillbaka definitionsmakten.

Text: Anna Lajla Utsi, ordförande för International Samí Film Institute

– Jag var 14 år gammal 1987. Nils Gaup hade regisserat den första samiska långfilmen någonsin i den sedermera Oscarnominerade Vägvisaren. I permanentat hår med väldigt mycket hårspray, klädda i finkoftorna gick jag och mina kusiner förväntansfullt på premiären på kulturhuset i Kautokeino. Biosalongen var proppfull av koftaklädda besökare och självaste huvudrollsinnehavaren Mikkel Gaup var närvarande. Jag minns fortfarande känslan. Att för första gången få se oss själva på film, på en så stor duk, och höra vårt språk. Och jag minns förstås Mikkel Gaups knallblå ögon. Tänk att vi hade fått vår egen filmstjärna, vi var så betuttade som bara 14-åringar kan vara. Efter visningen kom lokaltidningen och ville ta en bild på oss och vår nya filmstjärna. Det glittrade i våra ögon och vi var så stolta.

Jag var 14 år och filmen Vägvisaren gjorde ett outplånligt intryck på mig. Nils Gaup banade väg för en ny generation samiska filmskapare, och nu 30 år senare gör de entré på scenen. Detta i ett Norden där samer fortfarande är färggranna stereotyper. Ett internationellt vidunder till tv-serieproduktion, Midnattssol, med en budget på över 130 miljoner kronor, har dundrat in över Sápmi. En fransk-svensk samproduktion av gigantiska mått. Viktig för filmbranschen i norra Sverige med stora återverkningar; 22,5 miljoner investerades i regionen. Tv-serien hyllas både internationellt och i Sverige. Det är rena halleluja-stämningen i branschen.

Midnattssol är inspelad i Sápmi och hela intrigen bygger på det samiska. Ingen samisk filmskapare hade någon central funktion i produktionen. De samiska karaktärerna spelas med några få undantag av svenskar. Det är en produktion gjord i en kulturimperialistisk tradition med rötter så långt tillbaka som 1920-talet, då filmer som Lajla, viddens folk och Den vita renen gjordes. Midnattssol vältrar sig i vårt allra heligaste, våra nåjder, noaidetrummor och offerstenar och resultatet är som en turistfilm. Som jultomten i Finland. Fejkad och billig, trots att den har kostat 130 miljoner kronor.

I produktioner som Midnattssol blir resultatet ofta välmenande klyschor som vi sett alltför många gånger förut. Som schamanen. Så länge vi samer inte har ”final cut” blir resultatet i stil med Midnattssol . Vad gör en samisk schaman i nordic noir-genren, där ett grundläggande kännetecken är realismen? Vad är det för sorts realism de baserar sig på när det gäller användningen av en samisk schaman i en kriminalserie? Midnattssol representerar ett samiskt innehåll som få samer känner igen sig i, oavsett om det råkar vara i fiktionens värld. Vi inser att de skapar fiktion och inte en dokumentärfilm, men fiktion bör i alla händelser vara trovärdig och dess värld baseras på ett fundament med grundläggande respekt för tematiken och karaktärerna.

Vi samer kan inte sälja ut våra ideal; det den här produktionen står för går emot allt vi kämpar för. Vi vill berätta våra egna historier på vårt eget språk och vi vill slippa de förljugna stereotyperna, eftersom de skapar ett stigma som hindrar vårt folk från att utvecklas i verkligheten. Den här produktionen är ur synk med den samiska kultur som den hämtar inspiration och karaktärer från. Det vilar en kulturimperialistisk anda över hela produktionen, med SVT i spetsen. Tv-bolaget har dokumenterade förpliktelser vad gäller den samiska befolkningen och med denna produktion vågar vi påstå att SVT bryter mot sitt kontrakt med den samiska befolkningen. Det råder en vilda västern-situation i Sápmis filmindustri där vilken cowboy som helst kan komma och plundra vårt allra heligaste. Nåjden och offerstenen. Vi behöver en fair trade-debatt kring bruket av samisk kultur i kommersiella film- och tv-produktioner. Det finns alltför många exempel på motsatsen. Även i filmens värld är det marknaden som styr, den med störst kapital, som kan få ihop 130 miljoner till en produktion, bestämmer premisserna. De har definitionsmakten. Och liksom i gruvdriftendriften kommer de och utvinner tillgångarna, flyger in och ut, och lämnar området som en grushög.

Vi samer är de osynliga. I det offentliga Norden existerar vi inte, bortsett från de stereotypa bilderna: jojk, renar, kåtor, färggranna koftor och nåjder. När stora, internationella filmproduktioner kommer till Sápmi så hade det i den bästa av världar kunnat vara en möjlighet för den samiska filmscenen att delta och bygga kompetens, och resultatet hade kunnat bli så mycket bättre. Istället upprepas historien och vi samer står vid sidlinjen och ser hur majoriteten vältrar sig i vårt allra heligaste och gör exotiska skildringar av det samiska, bara på grund av dess ytliga, kommersiella attraktionskraft. Det samiska är vår kultur och även om vi inte har den makt som en budget på hundratals miljoner ger så vill vi likafullt ha rätten att skildra vår historia och vår egen världsbild i fiktion och verklighet, med värdighet och respekt. Ska man göra en samisk-inspirerad film eller serie så bör samtliga nordiska filmfinansiärer och producenter samarbeta med Samiska film institutet för att få in samisk spetskompetens i projektet. Det är man skyldig vår gemensamma historia och den samiska befolkningen. Vi måste tillsammans få till stånd en förändring som lägger grunden för ett fruktbart samarbete, där inte bara den ena parten vinner på det hela.

Men är man osynlig är filmen ett kraftfullt medium. Vi accepterar inte längre att det görs samisk-inspirerade filmer utan vår inblandning. Därför sker nu en samisk revolution utan motstycke i Norden. Vi tänker synas och vi tänker krossa de smöriga, stereotypa idealiseringar som har etsat sig fast i folks medvetande. Vår nya samiska film får en djupare mening utöver den som film, den blir en bekräftelse på att vi finns. För de flesta som bor i Norden är det en självklarhet att höra sitt språk och se sig själv i offentligheten. För urfolk däremot är osynliggörandet det främsta hotet; om vi aldrig skildras offentligt i samhället existerar vi inte heller – varken för majoriteten eller, till slut, för oss själva. Våra historer bygger på en muntlig berättartradition som går tillbaka till urminnes tider och däri bor en värdefull kunskap.

Den samiska kulturen var under årtusenden en muntlig kultur. Historieberättandet var en fråga om överlevnad. Stjärnhimlen var kartan, varje fjäll och varje vattendrag hade sina historier, barnen lärde sig att överleva med hjälp av berättelser. Allt för att klara sig i en karg, arktisk miljö. Även idag handlar historieberättande om överlevnad för oss. I den digitala eran måste också vi återspeglas på de tusen skärmarna. Vår kultur och vårt språk bär på oersättlig kunskap och värden om just den del av världen som vi lever i, och som vi vill bevara för framtida generationer. Vi ser världen från norr. Och vi vet att världen blickar norrut. Under de kommande åren kommer vi ta plats i offentligheten, göra oss synliga och skapa filmer som blir internationella framgångar.

Och nu kommer den första samiska långfilmen på tio år. Amanda Kernell gör en imponerande debut som långfilms regissör med Sameblod och gör entré på den internationella filmscenen med visningar på alla de stora festivalerna, samlar priser världen över och hyllas i alla de stora filmtidningarna. Amanda Kernell är sydsame, hon studerade film på Den Danske Filmskole och berättar sin historia med respekt och en grundläggande förståelse för kulturen. Hennes skådespelare är samiska och pratar språket. Hon berättar sin berättelse ur ett inifrånperspektiv eftersom hon kan sin historia. Och hon är inte ensam. ISFI är just nu med och stöttar ett fyrtiotal filmproduktioner. Den nya generationen samiska filmskapare berättar historier från en brytningstid. Dagens Sápmi är statt i förändring. Våra filmer är genuina, uppriktiga och från dagens Sápmi. Det är unika historier som aldrig förr berättats och som har enorm potential, inte minst internationellt. 

Det samiska är en het trend i nutida nordisk film. Detta är förstås positivt på sätt och vis. Men när de stora bolagen kommer och lägger beslag på våra bästa historier står vi tomhänta den dagen då vi själva vill berätta våra historier, eftersom vi måste kämpa mot de förljugna bilder av oss som skapats av dessa. Vi kan inte hindra världen från att berätta våra historier, men vi kan själva ta ansvar för att berätta ur vårt perspektiv. I midnattssolens skugga växer våra egna historier fram. Vi ska krossa de stereotypa idealbilderna av oss samer, som under århundraden har bränt sig fast på näthinnan.

– Anne Lajla Utsi

 

sameblod-puff.png