Extremisten

Från små danska dramer till ambitiösa Hollywoodproduktioner, när Susanne Bier besöker Göteborg Film Festival för att ta emot hedersutmärkelsen Nordic Honorary Dragon Award har hon precis tagit nästa kliv i sin mångfacetterade karriär.

– Jag antar att det som intresserar mig är moraliska dilemman. Och moraliska dilemman inbjuder liksom till extrema situationer.

Susanne Biers samlade verk är som en katalog över ens värsta mardrömmar. De måste komma ur någon sorts katastrofberedskap, för människorna i Biers filmvärld drabbas nästan alltid av en närståendes död eller blir skyldiga till någon annans olycka. De är otrogna, blir bedragna, ertappas med livslögner och tvingas till försoning. Det är de viktigaste stunderna i människans liv, de livsavgörande, och det handlar ofta om moraliska dilemman där inget av alternativen verkar särskilt lockande. När Bier får frågan om vad det är i dessa extrema mänskliga tillstånd som intresserar henne säger hon helt kort:

– Verkligheten är extrem.

I många av Susanne Biers filmer finns också en fasad som rämnar, hemligheter som ska fram. I en av hennes första filmer, Freud flyttar hemifrån, som utsågs till bästa nordiska film på Göteborg Film Festival 1992, skildras en familj vars motor är en neurotisk mamma (Ghita Nørby) och yngsta dottern Freud (Gunilla Röör). Hon kallas Freud för att hon studerar psykologi och ständigt diagnostiserar de andra familjemedlemmarna. Hon står inte ut med deras lyckliga fasader utan petar på dem tills de krackelerar. Först då kan de nå varandra på ett ärligt sätt. Detta är en av styrkorna hos Susanne Bier. Saker faller visserligen samman, men det kommer ofta någonting bra ur katastrofen, utveckling ur krisen. Det är det förljugna som skadar, och det är genom att våga sig ner i skiten som hennes karaktärer når försoning.

Liksom i Freud flyttar hemifrån är familjen närvarande i nästan alla Susanne Biers filmer. Hon berättar att hon alltid har tänkt att familjen på något sätt är ens identitet:

– Oavsett om vi tycker om dem eller inte eller om vi har en familj eller inte, så är den startpunkten för mig. Men Freud flyttar hemifrån är faktiskt en av de få filmer av Susanne Bier som har inte bara en utan två kvinnor i centrum. Annars är det ofta män som får leda hennes ensembler. Hon har tidigare sagt att det är för att hon alltid haft lättare att relatera till män. De får tunga uppgifter. Det är Mads Mikkelsen i Efter bröllopet (2006) och Mikael Persbrandt i Hämnden (2010) vars karaktärer får tampas med sitt samvete och kämpa med sina motstridiga begär. De är komplexa idealister med stora brister, klassiska antihjältar. Båda två arbetar med att hjälpa andra – på ett barnhem respektive ett flyktingläger – men misslyckas på det personliga planet. Deras kvinnliga motspelare, Trine Dyrholm i Hämnden och Sidse Babett Knudsen i Efter bröllopet, är båda två svikna och bedragna, lämnade av sina män och mest bara ledsna. De är enklare.

Bier berättar att det är just arbetet med skådespelarna, letandet efter ärliga ögonblick, som hon tycker om mest med filmandet. Varje morgon under inspelning är det dem hon träffar först – för att skapa ett rum där de kan fokusera, så att de äger scenen innan det tekniska teamet kommer.

När hon besöker Göteborg Film Festival för att ta emot utmärkelsen Nordic Honorary Award, hålla i en Master class och presentera ett miniretrospektiv har hon precis blivit klar med klippningen av The Night Manager, en tv-serie baserad på John le Carrés roman med samma namn.

– Oerhört spännande, säger Bier. Hon tycker att något av det mest spännande inom filmiskt berättande händer inom tv-mediet just nu. Den tid en berättelse kan få i en tv-serie är lockande. Under arbetet med The Night Manager behandlade man materialet som om de skulle göra en långfilm, men istället för två timmar eller mindre, som de flesta av hennes filmer är, så hade de sex timmar att arbeta med. Vilket gjorde att det bland annat fanns utrymme att arbete med birollerna på ett helt annat sätt än i en långfilm.

Hon är den enda nordiska regissören sedan 80-talet som vunnit en Oscar för bästa utländska film, och under sin tjugofemåriga karriär har hon rört sig genom en mängd olika sammanhang – från små danska dramer till Hollywoodproduktioner och nu senast tv-serier. På frågan om hon känner att hennes stil förändrats mycket beroende på kontexten svarar hon att hon inte vet om hon har någon stil.

– Men jag tror att det finns ett sorts grundläggande sätt att berätta som jag inte skulle kunna undvika, ens om jag ville. Sedan tror jag att mina filmer fortfarande är väldigt olika varandra. Jag skulle bli uttråkad om de var likadana allihop.

Jo Widerberg 
 

 

MASTER CLASS
Lördag 30 jan // Pustervik // kl 16.00 // Läs mer...

susanne-bier.jpg