Femtio år i verkligheten

Frederick Wiseman har gjort film i snart femtio år och har inga
 planer på att sluta med det. När hans fyrtionde film visas på festivalen har han redan planer för nästa.

Det talas 167 olika språk i en stadsdel i Queens, New York. I Jackson Heights, ett område på någon kvadratkilometer, lever människor från snart sagt vartenda land i världen sida vid sida. När Frederick Wiseman – dokumentärfilmaren som skildrat mentalsjukhus, balettkompanier och konstmuseer i täta tretimmarsfresker – sökte upp platsen för sin fyrtionde film, In Jackson Heights, blev detta skådeplatsen.

– Min far kom till USA från Ryssland i början av 1900-talet, jag har hört mycket om hur det var för honom att möta landet då och förstod att många som kommer hit idag måste vara med om liknande upplevelser. USA är ett land byggt av invandrare. Ändå är de nya invandrarnas situation och den sortens sammanhang de lever i radikalt annorlunda jämfört med etablerade amerikaners. Jag var nyfiken på deras liv. När en vän tog mig till Jackson Heights och jag mötte mångfalden av språk, kulturer och alla visuella intryck förstod jag att det skulle kunna bli platsen för en film.

Filmen hinner knappt börja innan Frederick Wisemans kamera hunnit fånga upp brottstycken av samtal om gentrifiering av stadsdelen, HBTQ-rättigheter, invandringspolitik, kapitalism och ett skolsystem under sammanbrott. Den kompromisslöshet som vilar över den tre timmar långa betraktelsen av kvarteren i Jackson Heights är häpnadsväckande, inga detaljer är för små för att blåsas upp till symboler för samtidens Amerika och inga samtal är för vardagliga för att inte rymma betydelsemättade replikskiften. Jämfört med vår tids mest kommersiellt framgångsrika dokumentärfilmare, som Michael Moore och Morgan Spurlock, är Wiseman en rak motsats. Hans filmer agiterar inte, men är ändå laddade av solidariskt patos; som filmare är han osynlig och ohörbar. Hans stil skymtar ändå i varje bildruta. Frederick Wiseman har buntats ihop med dokumentärströmningar som direct cinema, men lägger själv inte mycket vikt vid kategoriseringen.

– Som jag ser det hör jag varken till någon särskild strömning eller riktning. Jag gör bara film. Det finns såklart detaljer i mitt sätt att göra film som skiljer ut dem, jag jobbar med ett väldigt litet team, ofta bara jag själv och ett par personer till. Vi spelar in under en intensiv period under några veckor och ägnar sedan närmare ett år åt redigeringsprocessen. Jag gör aldrig någon research innan jag börjar filma och jag arrangerar ingenting, mina filmer uppstår i stunden och de ögonblick jag fångar skulle inte uppstå hur mycket jag än förberedde mig.

När Frederick Wiseman filmar får man känslan av att han alltid lyckas vara på rätt plats vid rätt tidpunkt, genom historien har han också fått en märkligt intim tillgång till de institutioner han skildrat. Det märks i debuten Titicut Follies där han observerar livet på ett mentalsjukhus, men det är också en tendens som löper genom hela hans regissörskap fram till In Jackson Heights där han i scen efter scen dyker in i ögonblick som måste ha krävt ett oändligt tålamod för att upptäcka.

– Vill du veta min hemlighet? Hur jag gör för att få tillgång till de här platserna och människorna? Det är enkelt – jag bara frågar om jag får filma. Det är ytterst sällan någon har sagt ifrån. 

Olle Agebro

Läs mer och köp biljetter till In Jackson Heights


 

wiseman.png