Livet utan koppel

Ju mer du berättar en historia, desto mer glömmer du den, konstaterar multikonstnären Laurie Anderson sakligt i Heart of a Dog medan hon pusslar ihop fragment från sitt liv till en essä om hur vi berättar historier, vad vi minns, vad vi förstärker och vad vi sorterar bort.

Konstnären Laurie Anderson har rört sig mellan experimentell performancekonst och topplistepop sedan hon påbörjade sin karriär i slutet på sextiotalet. När hon besöker Göteborg Film Festival gör hon det som juryordförande, men också som regissör till en av festivalens filmer, Heart of a Dog. Filmen, hennes första sedan Home of the brave från 1986, gjordes på beställning av det franska tv-bolaget Arte som undrade om Laurie Anderson kunde tänka sig att göra något om sin livsfilosofi åt dem.

– Jag sa att jag inte hade någon och de sa ”gör en film om din hund då” och sen hörde de inte av sig igen. Jag tror de glömde bort att de hade bett mig göra den, säger Laurie Anderson på telefon från New York.

Genom animationer, fotografier, hemvideos från barndomen och korta sekvenser filmade på telefon berättar Anderson om sin terrier Lolabelle som hamnade hos henne och maken Lou Reed efter att hundens tidigare ägare skiljde sig. När Lolabelle flyttar in i lägenheten i West Village är hon fortfarande ung och nyfiken, men med åldern blir hon allt räddare tills hon en dag börjar vägra att gå ut genom dörren.

När Lolabelle så småningom förlorar synen försöker paret uppmuntra hennes kreativa sidor och till slut blir Lolabelle själv en experimentell konstnär som gör egna skulpturer, spelar piano, ger konserter och har en egen fansida på Facebook. Tolv år efter att hon kommit till paret Anderson-Reed somnar hon in i deras hem.

– Hon var en mycket speciell hund, men filmen handlar egentligen inte om henne. När jag blev tillfrågad att göra en essäfilm var jag inte riktigt säker på om jag visste vad det var, men när de sedan sa att jag skulle berätta om Lolabelle, tänkte jag att jag kunde använda hennes historia som en galge på vilken jag kunde hänga upp andra historier. Det filmen handlar om är hur vi konstruerar berättelser, hur illa vi minns, vad vi glömmer, vad vi lägger vikt vid.

I en av historierna som återskapas i Heart of a dog berättar Anderson om hur Lola, efter att ha blivit attackerad av rovfåglar som misstar henne för en hare, för evigt blir ängslig för faror som kan komma ovanifrån. Anderson kopplar ihop Lolabelle rädsla för luften över henne med skräcken som spred sig i hemstaden New York efter 11 september och de konsekvenser av terrorattentatet som vi lever med än i dag - en ökad övervakning och informationsinsamling, som Laurie Anderson säger oroar henne, men också fascinerar som ett sätt att berätta historier. 

Teknologi och politik har varit en röd tråd i Laurie Andersons skapande sedan starten för nära femtio år sedan. Performanceverket United States, i vilket hon i början på 1980-talet kommenterade livet i samtida USA, gav henne något oväntat en andra placering på de brittiska singellistorna 1981 med låten O Superman som kretsar kring en telefonkonversation mellan berättarjaget och en okänd makt.

– Jag ser inte mig själv som en konstnär eller en musiker, säger Laurie Anderson, som efter succén med singeln fick ett skivkontrakt med Warner och släppte flera album. - Jag ser mig själv som en historieberättare, ibland tar historierna form av låtar, nu blev det en film.

Förra hösten berättade hon historien om Mohammed el Gharani i installationen ”Habeas Corpus” som visades på ett galleri i New York. El Gharani var fjorton år gammal när han sattes i förvar i Guantanamo misstänkt för samröre med terroristorganisationer, sju år senare släpptes han efter att en amerikansk domare slagit fast att anklagelserna var grundlösa.

– Det är lätt att hitta något politiskt att kommentera, på det sättet är det lika lätt att göra politisk konst nu som då, men det har blivit en mindre, vad ska man säga… gästvänlig atmosfär, än vad det var för 30-40 år sedan. Protesterna från konstvärlden har blivit mer begränsade, men jag tror inte att intresset för konst som kommenterar politik är mindre. Tvärtom, jag tror att det växer för vi fattar allt mer att det inte är ett informationssamhälle vi lever i. Vi får inte veta allt.

Heart of a dog är en ovanligt personlig och udda fågel bland Laurie Andersons verk. I filmen dör Lolabelle, det gör även hennes nära vän, konstnären Gordon Matta-Clark, och modern som hon aldrig riktigt älskade eller blev älskad av. Hennes tvillingbröder går genom isen och är nära att drunkna och Laurie själv får en nära döden-upplevelse när en lek går snett. Maken Lou Reeds bortgång nämns aldrig, men ett fotografi på honom och Lola dyker upp precis innan sluttexterna rullar igång.

I takt med att fler människor i Laurie Andersons omgivning går bort börjar den buddistiska filosofin om att man bör lära sig att känna sorg utan att vara ledsen upprepa sig som ett mantra i filmen. Det handlar om att observera det som händer runtomkring en, att ta in vad som har hänt, tillåta sig att känna sorg, låta bördan passera rakt igenom en utan att låta den ta över.

Är det någonting som du har lärt dig att bemästra?
– Det är en mäktig sak att kunna för det ger dig makt över vad du tänker och känner, säger Laurie Anderson och tar en djup suck för att sedan fortsätta med ett skratt: – Men jag tror inte att man någonsin lär sig att bemästra det.

Iva Horvatović

KÖP BILJETT OCH LÄS MER OM HEART OF A DOG


ETT SAMTAL MELLAN JONAS GARDELL OCH LAURIE ANDERSON
Stora Teatern // Måndag 01 februari 21:30 // Läs mer...
 

 

laurie-andersson-2.jpg
heart-of-a-dog-lolakeys3.png