När musiken blir viktigare än livet

Musiken har alltid fungerat som ett fönster för drömmar – särskilt i samhällen där människor lever i ofrihet och förtryck. I flera av filmerna på Göteborg Film Festival blir musiken en fråga om liv och död.

När jihadisterna tog kontroll över de norra delarna i Mali blev musiken det första offret. Över en natt förbjöds musiken. Radiostationerna tystnade. Konserter ställdes in. Gatumusikanter packade ihop instrumenten. Men i flykten från Malis norra regioner växte en ny kraft, när musiker från landets alla hörn strålade samman i ett land där musik inte var tillåten blev de få som ändå vågade spela viktigare än någonsin. I dokumentärfilmen They will have to kill us first kämpar band som Songhoy Blues och sångerskan Kharia lika mycket för sin egen rätt att spela musik som för rätten till yttrandefrihet och demokrati för alla. Historien liknar den i dokumentären Song of Lahore, om ett pakistanskt jazzband i staden Lahore, Pakistans musikaliska centrum fram till att den styrande regimen på 70-talet satte stopp för den västerländska musiken som jazzen representerade. Musiken får en särskild kraft i samhällen där den representerar något övermakten försöker trycka undan.

Under sovjetregimen blir statens förtryck i sig till en musikalisk motor som får fart på en radikal punkkultur med sångare som Yegor Letov i spetsen. I dokumentären I Don’t Believe in Anarchy berättas historien om hur hatet och vreden mot statens hyckleri blir bränsle till några av tidens mest kraftfulla protestsånger – tillräckliga för att värma den sibiriska oppositionen under Sovjetunionens sista skälvande år.

Vid samma tid på andra sidan jorden befann sig den kubanska diktaturen på sin höjdpunkt. Alicia Alonso, landets prima ballerina assoluta, stod mitt i Fidel Castros propagandarampljus när hon som själva symbolen för självuppoffring och lydnad stod som exempel för hur hela det kubanska folket förväntades leva. I dokumentärfilmen Horizons skildras den kubanska balettscenen genom den unga aspirerande balettstudenten Amanda de Jesus Perez Duarte, den världskända ballerinan Viengsay Valdés och genom Alicia Alonsos blick på den dans hon trots 93 års ålder vägrar släppa taget om. Trots balettens särställning är livet för dansarna hårt, Amanda de Jesus Perez Duarte är regimens nästa propagandahopp men lever i en verklighet där hennes föräldrar knappt har råd att köpa ett par nya balettskor åt henne.

I Waiting for B följer filmarna en grupp Beyoncé-fans med ett minst lika stort engagemang för konsten. De köar under tre månader i sträck för att få de främsta platserna på Beyoncé-konserten i São Paulo. I kön växer förväntningarna, men trottoaren utanför konsertanläggningen blir också en arena för en queer identitet som för en gångs skull får ta plats. I slutändan blir väntan på musiken snudd på en större upplevelse än själva konserten. För biopubliken blir effekten särskilt stark, eftertexterna börjar rulla innan fansen hinner in på arenan, som om huvudsaken med väntan var väntan i sig.

Olle Agebro

Köp biljetter och läs mer om filmerna i sektionen Musik Nonstop.

horizons.png
waiting-for-b.png
they-will-have-to-kill-us-first.png
songs-of-lahore.png