Svartsjuka på italienska

Tilda Swinton befann sig i en livskris och trodde att hon aldrig mer skulle göra film, men när Luca Guadagnino kom till henne med manuset till A Bigger Splash gick hon med på att spela huvudrollen. På ett villkor: Hon ville inte uttala en enda replik. När regissören besöker festivalen har han med sig ett svartsjukedrama som under en skenbart glättig yta laddats med sylvass samhällskritik.

Medelhavsvärmen får luften att vibrera av hitchcocksk stämning. På semesterön Pantalleria gror ett svartsjukedrama vid poolkanten, borgarklassens diskreta charm under en tunn glaskupa mitt i ett medelhav som stormar av vår tids största flyktingkatastrof. En sångerska och hennes yngre pojkvän fördriver dagarna i tystnad mellan sandstranden och poolen. Men lugnet bryts när de får besök av kvinnans tidigare älskare och hans dotter. Atmosfären förtätas. Bortglömda förälskelser blossar upp. Någon drunknar i poolen.

Det är en klassisk berättelse, här ekar svartsjuka ur hela litteraturhistorien men allra tydligast märks Jacques Derays film Bassängen från 1969. Luca Guadagninos remake av den franska klassikern började nämligen som ett rent beställningsjobb. Filmbolaget Studio Canal rensade arkivet och hittade rättigheterna till filmen i företagets enorma backkatalog.

– Det kändes rätt märkligt när de kontaktade mig och frågade om jag var intresserad av att göra en remake av just Bassängen. Jag är inte på något vis ett fan av den filmen, snarare tvärtom. Jag älskar verkligen den franska nya vågen men när Bassängen släpptes var den en rak motsats till vad Rivette och Malle höll på med. Jag var till en början väldigt tveksam till att ens ägna min tid åt tanken, men så fick jag en idé till hur jag skulle kunna göra filmen till min egen, och då kändes allt plötsligt helt självklart, förklarar Luca Guadagnino.

När originalet hade premiär 1969 var det med en ensemble bestående av några av den tidens absolut största franska skådespelare. Alain Delon och hans ex-fru Romy Schneider spelade mot Maurice Ronet och Jane Birkin. I Luca Guadagninos remake är det Tilda Swinton, Ralph Fiennes, Matthias Schoenaerts och Dakota Johnson som axlar rollerna. Rollfigurernas namn är desamma, liksom handlingens ramar, men annars har Luca Guadagnino tillsammans med sin ensemble sett till att stöpa om Jacques Derays film fullständigt.

Avsteget från originalet blev som tydligast i Tilda Swintons karaktär. Tilda Swinton hade själv förlorat sin mor strax innan arbetet med filmen började, hon började ifrågasätta sitt yrke och tackade nej till alla roller hon erbjöds. Men det fanns en filmregissör som inte slutade tjata.

– Tilda Swinton var väldigt skeptisk till att medverka av personliga skäl. Jag fortsatte att försöka övertyga henne, hon har ju varit med i flera av mina filmer och hon är en av de främsta skådespelerskor jag någonsin arbetat med så jag ville verkligen inte släppa henne. Till slut tackade hon ja på ett villkor – hon skulle vara med i filmen om hon inte behövde säga ett enda ord. Det gav en särskild spänning åt karaktären. Hon var en kvinna som berövats sin röst, men samtidigt en kvinna vars röst var en central del av hennes personlighet.

Även Ralph Fiennes, Dakota Johnson och Matthias Schoenarts tog med sig ett eget bagage in i sina roller.

– Det här är inget unikt, det händer hela tiden att skådespelare använder bitar av sig själva som byggstenar i filmrollerna. Jag har absolut ingenting emot att låta filmen förändras efter deras förutsättningar, jag tror tvärtom att det är viktigt att det sker och jag är rätt säker på att det bara gör filmerna bättre.

A Bigger Splash blir Luca Guadagninos första remake, men redan nästa år spelar han in en nyversion av landsmannen Dario Argentos Suspiria, ett val som känns helt logiskt för en regissör vars filmer vibrerar av det italienska filmarvet. Hans tidigare filmer är som ett svagt eko av den italienska filmhistorien genom Rossellini, Visconti, Fellini och Antonioni – men själv avfärdar han sin italienska filmkanon som specifikt italiensk.

– För mig är film just film, den tillhör inte någon nation och jag tror inte att det går att prata om en italiensk filmtradition, lika lite som det går att prata om en fransk eller svensk. Visst, jag nämnde tidigare att jag gillade den franska nya vågen, men själva motorn i den strömningen var ju Rossellinis italienska filmer. Jag skulle inte säga att jag inspirerats av det ena eller andra landets regissörer i mer eller mindre grad, jag har inspirerats av en mängd regissörer, och några av dem råkar vara italienska. Men det som är typiskt för de regissörer jag verkligen älskar är att de rör sig kring filmmediet på ett sätt som inte känner några nationsgränser. 

Olle Agebro

ALLA FILMER I FESTIVALENS ITALIENSKA SEKTION


 

luca.png
a-bigger-splash-webb.png